Sjukstuga

Helgen kom och det med sjukdom. Det började med Fredriks mansförkylning i lördags. Jag åkte till mamma och tvättade mattor och lite sånt där tidsfördriv. Fredrik är fortfarande hemma från jobbet. Tog hårt på han stackarn. Jag har väl också känt mig hängig fram och tillbaka. Men det kan också lika gärna vara graviditeten som tär på en, så jag vet inte om jag är sjuk eller bara gravid ;) en blandning skulle jag tro...

Vi är inne i vecka 39 nu också. 12 dagar kvar till beräknad nedkomst. Spännande. Igår packade vi bebisens väska med kläder och snuttefilt. Bilstolen var inkopplad i bilen - tills bilen började brinna. Ja de är sant. I fredags hade vi kabelbrand i en kabelhärva som går från bakluckan till säkringarna fram. Tjoho. In på verkstaden igår och vem vet när den blir klar?! Aja. De ska vara lite spänning så här i slutet. In kommer vi väl alltid, men hem med bebis i bilstol som ska vara rätt inkopplad i en bil med Isofixfästen... Det löser sig med all säkerhet! :)

Nu blev det nästan en vecka innan jag skrev igen.

Men helgen tillbringades på falu lasarett. En lungemboli utredning startades hastigt och avslutades lika hastigt. Orkar inte skriva hela händelse förloppet. 

Hur som helst, så är det tungt nu. Stor bebis trycker på lungor, revben och på urinblåsan och överallt där den kommer åt. Helst i alla "hörn" samtidigt också.

I dag är det fredag och Twiggan har åkt till sin pappa för pappaveckor. Lite skönt måste jag säga. Jag är så trött och orkeslös och allmänt tråkig. Allting går sakta för mig och jag har samlat på mig så mycket vatten i kroppen. Eller ben och fötter och händer. Likadant gjorde jag med twiggy. Hur som, det är bara vatten och det är de bästa att gå upp i vikt för sa barnmorskan till mig igår när jag var där. Skönt att höra när man är som mest nedstämd.

Nu är Fredrik iväg och köper hem lite mat. Skönt att slippa tänka på mat och matlådor nu när det är helg. I helgen tänker jag inte göra någonting. Inga måsten. Ska nog få med mig Fredrik på några barnloppisar som anordnas i helgen. Inte för att vi egentligen behöver någonting, men det är kul och man kanske gör något fynd. Samtidigt är det skönt att "bara komma ut" utan några vidare krav.

Långledigt.

Ja, senast var midsommar då jag skrev. Tog lite "sommarlov" i bloggen. Hehe.

Nu börjar hösten smyga sig på, underbart! Jag älskar hösten!

För att återuppta från där jag slutade då har Twiggan nu börjat skolan (förskoleklass). Det går superbra och hon trivs jättebra. En bra klass har hon hamnat i också och så kom alla tre tjejer som hängde ihop på dagis i samma klass, (Twiggy, Tillie och Tilde). Det var kul för tjejerna.

Krypet i magen är inte så mycket till kryp längre. Nära utgång nu och ingen kan vara gladare än jag. 

Dom säger att andra graviditeten är värst. Kan inget annat än att hålla med. Från början till nu har det mer eller mindre alltid varit något. Blodtryck som strulat, muskler i ljumskar som ställt till handikapp, foglossning, halsbränna - ja tamefan allting! Och inte i liten dos, nej ös på bara - allt på en gång!!

Senaste tre dagarna har varit brutala. Jag har värk, varje dag. Dag ut, dag in. Stor bebis som tar större plats än möjligt. Jag skojar inte om han/hon lyckades med att få foten utanför revbenen idag när den sträckte på sig, flera gånger. Dra åt helvete va ont de gjorde!

Inte kan man vila dagarna igenom heller, inte varje dag iaf. Det är barn som ska fram och tillbaka till skolan, tvätta, städa diska. Vardagssysslor helt enkelt. Sånt där som man kunde göra lite snabbt förr tar nu dagar att genomföra. Nej, jag överdriver inte, det tar dagar för mig att genomföra. Värken är så olidlig så fort jag rör på mig. Och allt straffar mig själv bara framåt kvällen och genom natten om jag varit för aktiv i dessa vardagssysslor.

Gnäll gnäll gnäll gnäll. Min blogg, jag gnäller hur mycket jag vill!

Inte blir det bättre av att jag stressar upp mig själv. Jag mår väldigt dåligt av att ha oreda omkring mig, inte pedant av mig, men jag vill ha ordning och fint ikring mig.

Detta fick bli ett gnäll inlägg. Skriver om något trevligare i ett annat inlägg.

Midsommar.

Så var midsommaren över för i år. Som vanligt enligt tradition så var Fredrik ut med bror sin och hans fru (ja några till också så klart) till Trollkrogen på torsdagen. Jag hade jobbat och stannade hemma, men åkte och hämtade hem gänget som skulle hem till Bryggarvägen, snäll som jag är där vid kl 2 på natten.

Midsommarafton kom, det blåste och va allmänt tråkigt väder. Vi gjorde två blomsterkransar att ha i håret jag och Twiggy på förmiddagen sedan väntade vi in gästerna som skulle komma. Fredriks två bröder Linus och Jonatan kom med tillhörande fru/sambo Ida och Nikki. Jag lagade mat och bjöd på. Mycket trevligt!

Framåt kl 20 var det dags att bege sig in till gropen och kolla majstångsresningen. Sagt och gjort stod vi där i gropen och huttrade. Träffade bekanta och pratade.

Mamma hade jobbade kväll och snodde med sig Twiggy hem efter hon slutat. Jag och Fredrik tog ett varv på noret, stod utanför Midsommarfesten och lyssnade och såg Hoffmaestro. Sedan åkte vi hemåt. Hann knappt hem förrän Linus ringde och bad om hämtning. Så vi hämtade han, Ida och Björn på baren. Sedan tog vi kväll. 

Midsommardagen är som vanligt enligt ännu en tradition hemma hos mamma i Ryssa. Mat i alla dess former, majstångsresning, lotterier och mycket folk. Vi lämnade Ryssa framåt kl 22 på kvällen. Twiggy höll sig vaken hela vägen hem, med lite störningsmoment från mig. Väl hemma däckade hon direkt i sängen. Likaså jag och Fredrik.

Nu är vi tillbaka i vardagen igen, Twiggy har slutat dagis nu och har sommarlov. I höst väntar förskoleklass. Herregud va stor hon blir! Börja skolan!!

Idag är vi hemma och lediga, alla utom Fredrik. Jag och Twiggy ska åka hem till Petra och barnen så dom får rastas lite.

Värk

Min kropp värker. Foglossningen och sammandragningarna avlöser varandra.

När jag jobbar har jag foglossningsbältet, visst det hjälper lite men långt ifrån allt och när jag kommer hem på kvällen så värker det och jag har ont när jag rör på mig. Jävla skit. Jobbar inte så länge till nu innan semestern, men iaf, inte kul mer värkar. Men inte bara de, jag får ofta hårda sammandragningar som sitter i länge när jag jobbar.. Får stanna upp och låta magen slappna av.. ska de fortsätta så här lär väl ungen komma tidigare. Hade rejäla sammandragningar med Twiggan också och i v30 låg jag med värkar en hel natt efter en skogspromenad i Sörskog. Simon låg och titta på Jönssonligan maraton och jag vred och vände på mig, pustade och stönade och försökte sova. Förstod nog inte riktigt hur allvarligt det kunde bli :)  så, hur som helst, jag förväntar mig inte att det ska bli mildare denna gång.

Tråkig mage i vecka 23+1

30årskalas.

I helgen var det dags för stor baluns på Hjortnäs Brygga. 

Vi var inbjudna på 30årsfest, Peo fyllde 30 och det skulle firas. Många från Fredriks jobb (ja Peos också så klart eftersom det jobbar på samma jobb) var där. 

Kvällen bjöd på riktigt fint väder, solen sken och det var vindstilla, riktigt mysigt. Jag va så klart nykter så jag höll ställningarna på gubbarna (Fredrik). Haha. Några öl, snoppmätartävling, husbåtsvisning och annat onödigt tjaffs senare så drog jag med mig gubben hem. Lagomt rund under fötterna hade han sagt att han älskade sin chefs fru och hennes poncho hon hade på sig, då kände jag att nu var de då dags att åka hem till Insjön.

Väl hemma så somnade gubben på soffan och där fick han då ligga. Jag ochagen bräddade ut oss i sängen vi. Dagen efter är ju som bekant inte så aktiv från Fredriks sida, han sov exakt hela dagen. Vid 21 då mamma kom med pizza så satte han sig upp och åt. För att sedan strax efter 22-nyheterna gå upp till sängen för att sova vidare. Ni kan ju Gissa hur rolig söndag jag hade.. Den var ju lugn och skön iaf.

Hur man mäter hur stort könsorgan man har. (Som man)

 Hjortnäs brygga. Bra snickeri.

Fredrik och Pål i djup diskussion ang belysningen efter bryggan som Pål installerat.

Söndag.

Siljan Runt 2014

Jag och mammas sambo Ingemar pratade lite löst om det i vintras att det skulle vara en kul grej att göra. Nästan som en sak man borde ha gjort när man bor här. Ingemar har gjort vändan sex gånger innan, detta skulle bli han sjunde. Han vill nu göra tio rundor, då får man ett spec.pris.

Hur som, en dag i april, ringer Ingemar mig och säger att han nu har en startplats i Siljan Runt, 12 Mil.

Helvete! Var det första som slog mig, jag var gravid i vecka elva då tror jag och ingen visste egentligen om att jag var gravid, allra mins Ingemar. Inte ens mamma visste. Två dagar senare hade även jag en startplats. Inte skulle jag svika Ingemar nu inte.

Paniken började infinna sig ganska omgående, inköp av cykel kom och nu fanns det verkligen ingen återvändo. Vi tränade på, cyklade några mil. Bl.a. Orsasjön runt, som är den kortaste delen du kan göra i Siljan Runt. De längsta jag cyklade var ca sju mil en och samma dag. Så vi var definitivt inte i form för nått 12mils lopp inte. Men men. Nog fan skulle vi runt.

Fredagen den 6e Juni packade jag in cykel, hjälm, cykelbyxor och diverse tillbehör i bilen och sedan för vi iväg till Ryssa. Jag och Ingemar hämtade ut våra startlappar på Solleröns idrottsplats strax efter kl 18 på fredagskvällen. Där och då blev allting verkligt.

Va fan har vi gett oss in på? 

Till kvällsmat käkade vi pizza. Bra uppladdning, sen skulle man försöka sova också? Jag och Fredrik la oss i husbilen. Tänkte att där skulle vi sova bra, ingen Ingemar som snarkar och en ordentlig säng. M

Jo tjäna. Lyckades somna efter kl 00. Sen började det regna, det smattra och lät så det gick inte att sova. Det enda jag kunde tänka på var att det måste sluta regna, inte fan ska vi behöva cykla i ösregn! Regnet tystnade efter ett tag och jag kunde somna, efter ett tag började det ljusna och fåglarna kvittrade. Omöjligt att sova då, tittade på klockan och den visade 03.45 - skjut mig! Hur fan ska jag orka med det här? Låg och vred och vände på mig, somnade tillslut och klockan ringde. 06.25.

06.30 var det frukost inne hos mamma. Ladda upp med ägg och smörgåsar, men jag hade knappt ro att äta. Jag var så nervös. 7.15 skulle vi åka från Ryssa, vi kommer inte iväg förrän 7.25. Lätt stressad kastar vi in cyklar och Ingemar i skåpbilens lastutrymme.

 

Fredrik körde, jag och mamma fram. Väl på Sollerön var vi minst sagt inte ensamma. Svårt att komma fram och klockan tickade. Hur som helst, så kom vi fram och med en 10-15 minuter kvar till start stod vi äntligen i startfållan. Runt omkring oss stod det bara hurtbullar, med riktiga racercyklar och bananer i fickorna.

Aja. Cykla ni, så cyklar vi.

Vi kom iväg och det gick smärtfritt och lätt de första 3,5 milen till Garsås. Sedan var det nerför till Ickholmen. I vikarbyn och ner till Rättvik var det lite uppför. Jag gick på de värsta ställena. Ut på r 70 och i utby började de ta emot. Lång seg uppförsbacke och solen började steka på. Tällberg ska vi inte ens prata om. Men vi tog oss upp till Dalecarlia och sedan var det bara nedför mer eller mindre till Sommarland där andra depåstoppet var. Nu var det "bara" fem mil kvar.

Efter leksandsbron stod pappa och Gun-Marie och hejade på. Ett snabbt stopp för att sedan cykla vidare på fornby. Det gick segt, riktigt segt för min de,. Väl framme i fornby där det var ännu ett snabbt stopp hade jag ont. Knäna, höften och svanskotan värkte. Jag ville ge upp, men djävulen inom mig gav sig inte. Jag skulle i mål. Sagt och gjort, de sista 3,5 milen gick på ren och skär vilja. Ont tamefan överallt och med krafter som började tryta så var vi nu på väg mot loppets värsta bit.. Uppför hela vägen, typ. Smått smått lutande sega vägar. Jag ville dö.

Att äntligen svänga höger ut mot Sollerön i Gesunda var så befriande, men framför oss hade vi ännu en lång och seg backe, den vi fruktat för mest. Den gick bättre än väntat, vi gick en bit och fick sedan sällskap av en trevlig kvinna från Södertälje som tyckte hon haft så trevligt på färden. Hon hade fått lov att stannat och tagit kort för hon tyckte det var så fin utsikt och atmosfär. 

Känslan av att komma i mål började krypa på en rejält och jag cyklade backen uppför i slutet och njöt av nedförslutet in mot mål där mamma och Fredrik skulle stå med champagne - trodde vi. Ingen i sikte när vi kom i mål. Vi parkerade våra cyklar och hämta våra fina dalahästar som trofé. Gick ut till målfållan och parkeringen och ser då skåpbilen sladda in på området... Haha!

Anja, det gör ingenting att dom missade vår målgång, men tråkigt att vi inte fick någon bild på det dock. Hur som, vi fick våran efterlängtade champagne och vi njöt av vad vi verkligen hade gjort. 

Vi hade cyklat Siljan Runt !!!

Uppdate

Ja nu är det väl dags för en uppdatering. Det var ett tag sedan sist.

Ni som följer mig på fb/insta vet vid det här laget att jag och Fredrik väntar bebis tills i höst. Det var väldigt osäkert och tvivelaktigt i början. Skulle det bli missfall igen?

Nu säger jag det de flesta tänker på, men säkert inte vågar fråga. JA det är Fredrik som är pappan. 110% säkert. Även ul bekräftat när bebis blev till. Finns inga som helst tvivel på det. För vet ni, man måste nämligen ligga med varann och det måste komma spermier för att ett barn ska bli till..

Så, nu var det sagt.

Det är nu lite mer än två år sedan vi gjorde abort. Jag blev gravid trotts Nuvaring. Aborten var bådas beslut och var ingen större sak, tills själva dagen då "det" skulle ut. Det var fruktansvärt, inte pga det beslutet vi gjorde utan kroppsligt. Det var fruktansvärt vad ont jag hade. Fick det vanliga smärtstillande som hjälpte bra gången innan, men det här var inte hanterbart. Värkarna, ja värkar! Kom och avlöste varandra  omvartannat, värre och värre. Jag mådde dåligt, blev svimmfärdig och mådde fruktansvärt illa. Det kändes som att kroppen höll på att slitas itu på mitten. Sköterskorna blev förvånade själv och sa att man "ska" inte ha så ont, och det bekräftade jag med erfarenheten sen innan, då det gick väldigt smidigt och lugnt till. Jag fick en morfinspruta i rumpan. Det värsta försvann men jag hade fortfarande ont. Tillslut fick vi åka hem. Jag blödde i sex veckor och under dem sex veckorna beslutade vi att aldrig göra om det igen. Jag slutade med Nuvaring helt, aldrig skyddat mig sedan dess.

Det tog 1 år och 3 månader innan vi blev med barn igen. Vilken lycka! Men lyckan blev kortvarig. Någon vecka senare fick vi missfall. Katastrof. Vilken ångest. Vetskapen att man medvetet genomgick en fruktansvärd abort ett år innan och nu gick det inte är fruktansvärd. Man kände sig så jävla dålig, värdelös och kränkt, ja, som om någon stod och hån skrattade åt mig.

Det blev en kris, en osynlig kris som ingen utav oss pratade om.... Resten vet ni redan.

Så, förstå mig och min förvåning när vi knappt hinner börja träffas igen efter uppbrottet och det visar sig att jag är med barn. Och F är pappa. Vågade man nu verkligen? Det var svårt att ta in och skräcken fanns ständigt och gör fortfarande kan jag tillägga. Även fast liten i magen sparkar och gör sig påmind dagarna långa, så törs jag inte riktigt tro på det. Tanken finns hela tiden att det här kommer skita sig. Jag vågar inte riktigt vara glad. Jag bli fascinerad och ser och känner gärna när liten sparkar och vrider och vänder sig i magen så hela magen skvalpar till, men inte så där lycklig, lycka.

Trodde att det berodde på att vi inte köpt någonting till bebis. Att den inte var "verklig".  Så vi köpte kläder och beställde även hem vagn. Kläderna är tvättade och vikta och barnvagnen står här. Men nä. Inte känns det bättre för det, snarare tvärtom. Jag har en olustig känsla av att liten inte kommer ligga kvar i magen tiden ut och det skrämmer mig lite.

Cykling

Mera cykling i går. Mammas sambo fyller år i dag, men vi var där och firade honom igår eftersom Twiggy är bjuden på kalas idag. Så i går morse åkte hela familjen tidigt hemifrån. Först förbi Siljan och hämtade upp tårta. Sedan vidare mot Ryssa för frukost. Åt en rejäl frukost och delade ut paket. Ingemar fick cykelbyxor med vadd i rumpan och en neongrön cykeltröja. Jag har lika byxor och lika tröja, fast mina är rosa. De är tur att vi kommer synas efter vägen och så kan mamma och Fredrik ha koll på oss..

Hur som, efter paketen och skratten åt de extremt osexiga cykelbyxorna packade vi in oss i en bil med cyklar som bagage. Mamma, Fredrik och Twiggab släppte av mig och Ingemar utanför lasarettet i Mora. För nu var det dags för långtur. Orsasjön runt och tillbaka till Ryssa igen.

Så var vi iväg. Ingemar tog täten. Det var mer eller mindre uppför mesta delen till Orsa. Lång och seg backe, men väl uppe bar det utför.

Ingemar som bestämt skulle cykla i jeans (med cykelbyxorna under) tog av sig jeansen i Orsa då det var första stoppet vid Orsa kaffestuga. Ingemar tog en kaffe och ett wienerbröd. Jag tog vatten.

Efter den korta pausen fortsatte vi strapatsen mot Våmhus. En väg jag aldrig någonsin åkt på. Så här var det nya vyer för mig. Mötte ett gäng cyklister som hejade så glatt. Så nu är man en sån där som hejar när man möter likasinnade. Trodde det bara var lastbilschaufförer och motorcyklister som gjorde det men nej, cyklister räknas in där också.

En ödla fick vi även skåda. En levande sådan.

Våmhus kom tillslut och där stannade vi till vid affären. Den enda skulle jag tro. Och herrejösses vad folk det bor i våmhus. Eller så var det bara så att hela byn var och handla samtidigt. Vad vet jag. Varsin banan och lite vätska sen cyklade vi vidare mot Mora.

Strax innan vi kom ut på stora vägen igen, vägen som går mot Älvdalen, krävde Ingemar paus. Igen. 

Vi trampade på och äntligen såg vi Moraskylten. Nu var det inte så långt kvar kändes det som, men det var det. Vi skulle ju hem till Ryssa också.

Vägen efter flygfältet i Mora var jobbig. Herrejävlar. Där svor jag för första gången på hela vägen. Det sög i benen vill jag lova och motvind. 

Det har aldrig någonsin varit så skönt att se Ryssaskylten som denna gång. Nu var det nerför resten av vägen...

Hela färden slutade på strax under 5mil. Drygt, men inte så drygt som jag trodde det skulle va. Utom sista biten hem. Men då var det hemlängtan...

Ingen vidare träningsvärk, men benen värker idag, ömmar minst sagt.

Vila någon dag, sedan blir nästa tur på 7mil. Inte långt kvar nu tills start.. Börjar bli lite nervös. 

Kommer jag ens orka runt ?!!

Som sagt, tiden springer iväg och jag har inget att skriva egentligen.

Magkatarren fortsatte och samma visa medicinen. Blir det inte bättre efter denna  14dagars kur så lär jag tillbaka till läkaren.

Har börjat tränat mer och mer inför Siljan Runt. Inte långt kvar nu. Tiden går för fort.. Ska ut på en runda i em/kväll, då är det inte så satans hett och luften är bättre. Siktar på 4mil idag. Ökar sakta men säkert. Någon helg snart ska jag och Ingemar, mammas sambo som också planerar att genomföra loppet, cykla ena halvan av loppet, med start från sollerön och färden går sedan mot Mora och Rättvik. Dels för jag vill känna på hur första halvan är så man vet lite vad man har att vänta sig, hur mycket man kan ta ut sig osv. Ska bli kul. Jag ser fram emot detta väldigt. Hoppas att rumpan och resten av kroppen kommer tycka lika. 

 Här är från rastplatsen i Rönnäs.  Vattnet var spegelblankt och solen värmde fint. Snabb paus och sedan var det bara att trampa vidare mot Leksand.

Nu skenade tiden iväg så där snabbt...

För att fortsätta där jag slutade så, har jag magkatarr. Fy fan. Fått medicin som hjälp skapligt de första dagarna, idag är sista dagen på min första 7dagarskur.  De senaste två dagarna har magen varit lite bråkig och gjort ont. Får se då hur de här blir. Kanske får fortsätta med medicinen ett tag till. Vi får se.

I dag är de tisdag och jag är ledig. Är just nu på lite uppdrag, kl är 8.16. Men snart är jag ledig resten av dagen. Vet inte vad jag ska hitta på resten av dagen faktiskt.. Kanske städa? Nä, va trist.

Det var med nöd och näppe jag klarade av att ta mig iväg på kurs. Som förövrigt gjorde mig rejält besviken. Det enda positiva var all glass vi fick äta. Men jag tordes inte äta så mycket pga magen.

Hur som helst. Smärtorna tilltog på kvällen igår igen och jag är tillbaka på ruta ett igen känns det som. 

Har fått i mig ca 30cl äppel Mer till frukost. Törs inte äta för då gör det ont. Vätska och snäll mat så som fil går bra. Typ. Gör så klart ont efteråt, men de är snällare och gör inte lika ont.

Magen knorrar och knölar. Mullrar och jag rapar som aldrig förr.

Ringde till cykelverkstaden i morse och väntar på att dom ska ringa tillbaka. Hoppas, hoppas, hoppas att jag får träffa en vettig läkare (om jag får komma överhuvudtaget). Jag kan inte ha det så här. Värdelöst är bara förnamnet.

Mer sjukstuga

Fredagen kom och gick, lika så lördagen men på kvällen började jag må dåligt. Magen vred och vände på sig. Försökte sova men det gick inte. En mer vaken natt än sömn blev de och kl 06 kräktes jag. Hela morgonen låg jag på soffan och vred och vände, stönade och 'ååh'ade jag mig. Ännu en kräka, sen ringde jag 1177. Det här var ingen magsjuka, det var något annat. Svaret jag fick av 1177 var "åk in direkt!!". Det var bara att sätta sig i bilden det. Twiggy fick åka till svärmor innan mormor kunde hämta henne. Väl inne på akuten fick vi vänta - länge! Vi satt ett gäng i väntrummet som blev vänner mer eller mindre. Nästan 5 timmar senare får jag träffa läkare som klämmer och känner på magen. Tar blodprover och gissar på inflammation i tarmarna (igen) eller problem med gallan. Jag fick en shot innan jag åkte hem som skulle bedöva hals och magsäck. Hjälpte föga. Väl hemma kom smärtorna igen. Men jag lyckades somna och sov som en stock hela natten och igår var magen i betydligt bättre form än dagen innan. Åt ytterst lite under hela dagen. 

I dag, tisdag är magen fortfarande inte hundra, men det går åt rätt håll. 

I dag ska jag och några fler tejor från jobbet på baristakurs i Borlänge. Ska bli spännande och inte bara det, Sia glass ska även komma och visa deras sommarnyheter. Hoppas kunna smaka lite :D

Inget svar än gällande min eventuella allergi än. Väntar med spänning.

Twiggy kom till oss i fredags och nu blev de sjukstuga på riktgt här hemma.

Började i fredags då hon på dagis slagit ut två tänder på dagis. De va redan lösa, men iaf. Hon klagade inte mycket utan va nästan lite stolt över sin glugg. På natten kom första spyan - en rejäl kräka i hela sängen och på Twiggan själv. Hua!

Jag upp och torka, bada och dona. Lördagen kom och Twiggy hade fortfarande lite ont i magen, inte konstigt det tänkte jag man känner ju sig mörbultad efter en spya i den storleken.

Fredrik åkte iväg till sin pappa och skruvade med en bil. Kl 11, kom andra spyan från Twiggy. Jahapp tänkte vi - magsjuka! Twiggy åt lite fil och drack äppelmer. Somnade på soffan och sov i ca 1 timme. Vaknade och var väldigt ledsen och ont i magen. Sen kom en soya utan dess like. (Ursäkta detaljerna, men de är frivilligt att läsa).

I samma veva skrev jag på fb om spyorna och tandutalagningen dagen innan varpå en svarar och undrar om de kan va hjärnskakning! Hjälp! De tänkte jag ju inte ens på. Ringde 1177, och dom tyckte absolut att vi skulle åka in. Lika bra att vara säker.

Så, in med barn, spyhink, vattenflaska, handduk, papper och gosedjur i bilen och iväg mot Mora.

Mamma mötte oss på akuten i Mora. Twiggan va hängig, men inga mer spyor. Fick komma in och träffa en sjuksyster ganska direkt. Som med ett trollspö kom hon och Twiggy spexade som aldrig förr. Hade inte alls ont eller mådde inte alls dåligt. Hm. Men vi skulle få träffa läkaren om en stund iallafall.

Spexandet fortsatte och Twiggy mådde avsevärt bättre. Läkaren kom och gjorde en snabb undersökning och konstaterade med mitt medhåll att hon mådde betydligt bättre nu än när vi kom in. Han bad oss att hålla oss i närheten och skulle Twiggy bli värre igen skulle vi komma in. Så twiggy blev kvar hos mormor i Mora och jag åkte hem för att hämta mer kläder osv.  Dagen efter åkte jag och Fredrik upp till Mora igen. Twiggy hade inte spytt men va hängig fortfarande. Låg bara i soffan hela fm. Efter lunch fick vi lite liv i henne och hon orkade gå ut och få lite luft. Som tur va så piggnade hon på sig och inga mer spyor har kommit sedan dess. 

Idag är det fredag äntligen. Veckan har varit lång. Äntligen hela familjen ledig och hemma och fint väder verkar dom bjuda på också. Kanske jag ska se till att få några mil på cykeln :)