Svar på tal.

Från det förra inlägget var det många som visade sin omtanke. 

Jag suger i mig all omtanke och lägger det varmt om mammahjärtat. Lite sparar jag på så jag kan plocka fram när det behövs...

Men sen kom en kommentar, jag inte publicerat än, som jag tänkte svara på.

Kommentaren var som följer: "Kalle då?"

Att man ens skriver det efter ett sådant inlägg är för mig ganska märkvärdigt. 

Vad har Kalle med det att göra - inte ett skit!

Men det jag gissar är väl att personen i fråga kanske undrar hur det är mellan Kalle och mig, eller om inte jag och Kalle ska skaffa barn.

Så här är läget.

Jag och Kalle gjorde slut i början av december. Helt fredligt och som vänner. Anledningen är att framtiden är så fruktansvärd osäker. Både från min sida och från Kalles.

Så istället för att 'tvinga' fram ett förhållande som i slutändan ändå inte kommer att fungera var bara dumt. Vi var helt överens om det här och är fortfarande väldigt bra vänner.

Jag hoppas att detta gav svar på tal, om inte annat får den anonyma frågeställaren fråga igen..

Tack och godnatt!

Den ensamma sorgen.

I dag var och är en sådan dag då jag tänkt tillbaka.

Livet hade kunnat sett helt annorlunda ut, än vad det nu gör.

Jag ljuger om jag skulle säga att jag är glad över det som har hänt.

Självklart är jag inte det.

Vi hade kunnat varit mer än halvvägs i en graviditet nu, sista halvan kvar tills vår bebis. 

Tyvärr, verkligen tyvärr. Så valde vår bebis att inte vara med oss längre. Det är absolut det mest fruktansvärda jag varit med om.

Sån obeskrivlig känsla och upplevelse.

Livet hade garanterat sett helt annorlunda ut idag om detta aldrig hänt. Det är jag säker på.

Lyckan var så total och vi var så otroligt glada att det äntligen var vår tur.

Allt kom så perfekt, jag kunde inte ha gett F en bättre fördelsedsgpresent!

Vi var så otroligt lyckliga. Vilken underbar känsla det var.

Vi firade i flera dagar och svävade verkligen på moln.

Tiden gick och alla graviditetssyndrom kom, jag mådde illa, tappade aptiten, brösten ömmade.

Tills en dag. 

Jag kände det på mig direkt. Jag fick smärta i magen och svanken. Jag fattade direkt vad det handlade om men jag ville ändå inte tro på det.

Detta hände på en lördag. Jag skulle jobba hela dagen, kvällen och natten. F var hemma själv. 

Jag åkte från jobbet direkt, hem till F och direkt vidare in till Falun där dom konstaterade att det inte fanns något liv i magen...

Den känslan. Den tomheten. Det går inte att förklara med ord. Det går inte att beskriva. 

Det var en väldigt tyst bilresa hem. 

Allt blev bara tomt och oförståeligt.

Jag vill minnas att Forrest Gump visades på tv den kvällen. Vi såg slutet på filmen hemma och tårarna sprutade!

Maktlösheten och viljan att gå vidare fanns inte. 

Hur kunde det här hända oss? Varför just oss?

Följande dagarna var tomma och som i en dimma. Jag minns inget utav veckan efter. Jag minns knappt någonting efter det här...

Vi pratade om att försöka igen, men ingenting blev sig likt igen. Varför vet jag inte. Men jag önskar att vi hade pratat om det mer, sörjt och gråtit tillsammans.

Men när man samtidigt vet att många (egentligen) inte ens var glada över graviditeten så var det mycket svårt att söka tröst, så det var lika bra att hålla käften.

Jag hade mina vänner jag pratade med, men ingen från familjen. Varken min eller Fs.

Jag visste vad dom egentligen tyckte så jag ville inte få det upptryckt i ansiktet igen...

När jag veckor senare berättar för en familjemedlem vad vi gått igenom, får jag tillsvar "ja, det var ju tur att det blev så".

Eller när jag från första början berättar att jag är gravid (för en annan familjemedlem) och får svaret "är det verkligen så smart?".

Är det då så konstigt att man blir krossad och sluter sig för omvärlden?

Vi hade verkligen allt där och då. Vi kunde blivit en fin familj tillsammans. Jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden. 

Denna höst har varit den jobbigaste på otroligt länge, på åratal.

Jag har en ängel där uppe. Vår ängel. Ikväll tänker jag sörja, gråta och sakna tills jag går itu. Jag önskar inget hellre än att det lilla liv som växte inom mig fortfarande var kvar och var en frisk liten krabat.

Mamma saknar dig och jag vet att din pappa gör det också.

Älskade lilla liv, du fattas oss <3

Julen is over.

Mycket snurr och virrvarr har det varit.

Men nu är julen över och den har varit till belåtenhet.

Julafton tillbringades hemma hos min pappa och tomten med tomtemor kom på besök. Twiggy var väldigt överväldigad .

Juldagen tillbringade jag tillsammans med ca 800persober till i Sparbanksfoajen på Tegera Arena.

Jag höll mig på rätt sida baren och serverade våra gäster det dom önskade att dricka.

Fulla blev dom, dom första. Någon stackars tjej fick bokstavligttalat släpas ut av tre vakter. Stackarn. Undra hur hon mådde i morse?

Sen blev de som vanligt slagsmål och lite sånt som tillhör. Men helt ärligt tycker jag att kvällen var helt okej med tanke på hur många personer det ändå var där..

De va kul, nästan jämt..

De är mycket nu..

Ursäkta min otroligt dåliga uppdatering. Jag har inte gjort och gör ingenting annat än att jobbar denna vecka. Inte slut än..

På återseende!

Stark!

I dag blev det ett riktigt grispass på gymmet. Körde hårt med mina stackars armar. Känns skönt efteråt.

Och denna gång så ökade jag vikten på alla övningar. Härlig känsla vill jag lova.

Har en sån grymt skön känsla i kroppen nu. Lite smått stel men samtidigt känns hela kroppen som överkokt spagetti.

Kom på mig själv idag att jag ändrat inställning här i livet totalt.

1. Jag drömde om att jag knäböjde i natt.

2. På promenaden med hunden planerar jag morgondagens träning på gymmet.

3. Tänker på precis allt jag äter och  vilken storlek jag har på portionen.

And I love it! 

Fredagkväll. Och en hel ledig kväll framför mig.

Igår blev de en långpanna på jobbet. Härligt faktist, älskar mitt jobb och när man får avsluta de på det bästa stället så gör det ingenting att jobba långt över 12 timmar.

I morse åkte jag till gymmet och tränade marklyft och knäböj. Inte lika stark som jag brukar. Men med all rätt så börjar kroppen säga ifrån från sitt bryska uppvaknande för några veckor sedan.

Svanken stör mig väldigt mycket i träningen. Kan inte göra mina knäböj till 100% vilket är ett fruktansvärt störningsmoment.

Jag har haft rejäla blåmärken på mina lår, för två veckor sedan kunde jag räkna upp till 15 blåmärken på bara mina lår.

Dom försvann sakta men säkert, men för några dagar sedan uppkom nya. Dock inte lika många, nu har jag istället 4 st stora blåmärken på låren. Hett som faen!

Vet inte vad som orsakar dom, men gissar på den hårda träningen. Försvinner inte dessa ska jag självklart uppsöka läkare.

I morgonbitti står triceps/biceps på schemat. Även en hel hög med förbränning tänkte jag.

Jag och Kalle har flera saker vi planerar att göra i sommar, vissa tillsammans och andra saker på varsitt håll. Jag längtar så, först och främst är det kortvasan som ska åkas. Eventuellt. Ingen utav oss har biljett, och tänker inte köpa förrän de är dags ungefär. Vi får se hur träningen går i vinter och hur formen känns. 

Hur som, så skulle det vara en sån galen känsla att få utföra alla dessa tävlingar i sommar tillsammans med Kalle. 

Jag lever verkligen med honom, vilken fantastisk man jag har. Han kom med storm och väckte den här stackars människan och hennes kropp. 

Ledig hela dagen idag.

Resulterade i 2 gympass.

Började den vansinnigt sega morgonen med cardio.

2,5km promenad/jogging.

1,5mil cykling.

Åkte och käka frukost på Siljan, förbi pappa en sväng på kaffe sen tillbaka till gymmet och träna biceps och triceps.

Gick bra. Börjar bli starkare vilken är riktigt härlig känsla..

I morgon kör jag rygg och mage!

Examen

Tog examen idag.

Ni kan hädan efter kalla mig för undersköterska.

Tack!

Bakis söndag

I går var det personalfest. Som vi väntat på den. 

Förfest hemma hos Dessan, sedan var det dags för hockey. Jag stod i båset med Patric och skötte båsdörren. Fick mig även en kyss av en hockeyklubba i ansiktet. Skönt.

Efter kyssen och lagfoto tog vi oss upp till Sky Bar för mingel, middag och fest. Hade riktigt roligt faktiskt. 

I dag mår man bättre än vissa, men sämre än andra. Ingen nämnd ingen glömd.

Tack alla som förgyllde gårdagen!

Fredag natt

Precis hemkommen från jobbet. Det är lördag nu.

Haft eb riktigt rolig dag på jobbet. Åh va jag älskar mitt jobb och mina kollegor.

I morgon (om några timmar) är vi igång igen. Personalfest. Som jag har väntat på det här. Jag tror inte jag är ensam bör jag säger att vi är taggade, en hel del av oss!

Innan jobbet idag var jag och Kalle till gymmet. Trots min fruktansvärda träningsvärk i låren, gav jag mig på knäböj. Kalle hejade på så glatt som han alltid gör.

Blev lite förvånad när jag fixade 75kg så pass lätt som jag ändå gjorde. Härligt. Och kul! Riktigt skön kick får jag när jag ser vad jag faktiskt klarar av, trots denna sargade kropp.

Kroppen behöver vila och det gör även hjärnan. Tack och godnatt! 

April

Ställd mot väggen,
vart här förut,
men aldrig sett det lika verkligt som nu.
Det här är mitt liv,
har gjort mina val,
jag har byggt upp en mur som jag trodde stod kvar.
Men saker förändras
och saker försämras
och i slutet av dagen ligger jag vaken och sömnlös,
men jag saknar dig så, kan inte riktigt förstå,
varför jag gjorde som jag gjorde och bara vandrade på.
Men du säger det var nödvändigt för å komma vidare,
starta på nått nytt, bygga upp nånting finare,
jag dricker allt mer för det blir lättare med vinaren
men lögnerna finns kvar i min själ, jag måste syna det.
Jag ville vidare, komma någonstans i mitt liv,
bryta mönster bara ta mig förbi,
men som en bakvänd  allt jag tar i blir skit,
har inga svar, men det är så vardagen blir.
Borta från ögat men ständigt i hjärtat,
och vägen tillbaka är mer än bara smärtsamt,
vill inget annat,
vill inget hellre, för sanningen är den;
jag har faktiskt aldrig mått sämre.
Min trygghet, rutiner och känsla.
Allting försvinner och besluten blir dom sämsta.
Sitter ensam,
all denna väntan
som om jag var sist i ledet men drömmer om å va längst fram.

Min kropp värker. Underbart!

Värk är bra, när den är frivilligt framkallad. Känns skönt att va på gång igen. Har varit lite si och så i två veckor. Jag har rört på mig absolut, men den riktiga styrketräningen har inte funnits där. Inte mer än de lilla skrot jag lyfter hemma..

Vågen står stadig och har gjort ett tag nu, vilket är bra. Nu kan jag försöka öka konditionen ett snäpp och bränna bort dom där få kilona som är kvar. Till mitt första mål. Det är så nära, så nära.

Sen får jag fundera över hur jag går ifrån det. Vilka muskler jag ska koncentrera mig på och vart jag ska ligga i vikt.

Spännande. Tänk va man ska skapa med kroppen. Jag har redan gjort grymma förändringar och det är så häftigt att se.

Musklerna har ju alltid funnits där, men nu när jag gått ner 8kg så har dom blivit mer synliga. Härlig känsla. Armarna har dock blivit större, men det kan jag ta - faktiskt :)

Den känslan när vikterna tar slut... 

Måndag.

I dag åkte jag till gymmet efter lite mer än en veckas uppehåll. Det gick bra. 

Kondition 30min. Joggade lite lätt, men ack så är benhinnorna där direkt och irriteras. Fan.

Tränade biceps och triceps. Mycket mage.

Kändes helt okej i kroppen. Lagomt slut.

Får se hur jag mår i morgon. 

Har tänkt mycket senaste tiden. Hatar att tänka. Men man måste det ibland...