Uppdate

Ja nu är det väl dags för en uppdatering. Det var ett tag sedan sist.

Ni som följer mig på fb/insta vet vid det här laget att jag och Fredrik väntar bebis tills i höst. Det var väldigt osäkert och tvivelaktigt i början. Skulle det bli missfall igen?

Nu säger jag det de flesta tänker på, men säkert inte vågar fråga. JA det är Fredrik som är pappan. 110% säkert. Även ul bekräftat när bebis blev till. Finns inga som helst tvivel på det. För vet ni, man måste nämligen ligga med varann och det måste komma spermier för att ett barn ska bli till..

Så, nu var det sagt.

Det är nu lite mer än två år sedan vi gjorde abort. Jag blev gravid trotts Nuvaring. Aborten var bådas beslut och var ingen större sak, tills själva dagen då "det" skulle ut. Det var fruktansvärt, inte pga det beslutet vi gjorde utan kroppsligt. Det var fruktansvärt vad ont jag hade. Fick det vanliga smärtstillande som hjälpte bra gången innan, men det här var inte hanterbart. Värkarna, ja värkar! Kom och avlöste varandra  omvartannat, värre och värre. Jag mådde dåligt, blev svimmfärdig och mådde fruktansvärt illa. Det kändes som att kroppen höll på att slitas itu på mitten. Sköterskorna blev förvånade själv och sa att man "ska" inte ha så ont, och det bekräftade jag med erfarenheten sen innan, då det gick väldigt smidigt och lugnt till. Jag fick en morfinspruta i rumpan. Det värsta försvann men jag hade fortfarande ont. Tillslut fick vi åka hem. Jag blödde i sex veckor och under dem sex veckorna beslutade vi att aldrig göra om det igen. Jag slutade med Nuvaring helt, aldrig skyddat mig sedan dess.

Det tog 1 år och 3 månader innan vi blev med barn igen. Vilken lycka! Men lyckan blev kortvarig. Någon vecka senare fick vi missfall. Katastrof. Vilken ångest. Vetskapen att man medvetet genomgick en fruktansvärd abort ett år innan och nu gick det inte är fruktansvärd. Man kände sig så jävla dålig, värdelös och kränkt, ja, som om någon stod och hån skrattade åt mig.

Det blev en kris, en osynlig kris som ingen utav oss pratade om.... Resten vet ni redan.

Så, förstå mig och min förvåning när vi knappt hinner börja träffas igen efter uppbrottet och det visar sig att jag är med barn. Och F är pappa. Vågade man nu verkligen? Det var svårt att ta in och skräcken fanns ständigt och gör fortfarande kan jag tillägga. Även fast liten i magen sparkar och gör sig påmind dagarna långa, så törs jag inte riktigt tro på det. Tanken finns hela tiden att det här kommer skita sig. Jag vågar inte riktigt vara glad. Jag bli fascinerad och ser och känner gärna när liten sparkar och vrider och vänder sig i magen så hela magen skvalpar till, men inte så där lycklig, lycka.

Trodde att det berodde på att vi inte köpt någonting till bebis. Att den inte var "verklig".  Så vi köpte kläder och beställde även hem vagn. Kläderna är tvättade och vikta och barnvagnen står här. Men nä. Inte känns det bättre för det, snarare tvärtom. Jag har en olustig känsla av att liten inte kommer ligga kvar i magen tiden ut och det skrämmer mig lite.