Midsommar.

Så var midsommaren över för i år. Som vanligt enligt tradition så var Fredrik ut med bror sin och hans fru (ja några till också så klart) till Trollkrogen på torsdagen. Jag hade jobbat och stannade hemma, men åkte och hämtade hem gänget som skulle hem till Bryggarvägen, snäll som jag är där vid kl 2 på natten.

Midsommarafton kom, det blåste och va allmänt tråkigt väder. Vi gjorde två blomsterkransar att ha i håret jag och Twiggy på förmiddagen sedan väntade vi in gästerna som skulle komma. Fredriks två bröder Linus och Jonatan kom med tillhörande fru/sambo Ida och Nikki. Jag lagade mat och bjöd på. Mycket trevligt!

Framåt kl 20 var det dags att bege sig in till gropen och kolla majstångsresningen. Sagt och gjort stod vi där i gropen och huttrade. Träffade bekanta och pratade.

Mamma hade jobbade kväll och snodde med sig Twiggy hem efter hon slutat. Jag och Fredrik tog ett varv på noret, stod utanför Midsommarfesten och lyssnade och såg Hoffmaestro. Sedan åkte vi hemåt. Hann knappt hem förrän Linus ringde och bad om hämtning. Så vi hämtade han, Ida och Björn på baren. Sedan tog vi kväll. 

Midsommardagen är som vanligt enligt ännu en tradition hemma hos mamma i Ryssa. Mat i alla dess former, majstångsresning, lotterier och mycket folk. Vi lämnade Ryssa framåt kl 22 på kvällen. Twiggy höll sig vaken hela vägen hem, med lite störningsmoment från mig. Väl hemma däckade hon direkt i sängen. Likaså jag och Fredrik.

Nu är vi tillbaka i vardagen igen, Twiggy har slutat dagis nu och har sommarlov. I höst väntar förskoleklass. Herregud va stor hon blir! Börja skolan!!

Idag är vi hemma och lediga, alla utom Fredrik. Jag och Twiggy ska åka hem till Petra och barnen så dom får rastas lite.

Värk

Min kropp värker. Foglossningen och sammandragningarna avlöser varandra.

När jag jobbar har jag foglossningsbältet, visst det hjälper lite men långt ifrån allt och när jag kommer hem på kvällen så värker det och jag har ont när jag rör på mig. Jävla skit. Jobbar inte så länge till nu innan semestern, men iaf, inte kul mer värkar. Men inte bara de, jag får ofta hårda sammandragningar som sitter i länge när jag jobbar.. Får stanna upp och låta magen slappna av.. ska de fortsätta så här lär väl ungen komma tidigare. Hade rejäla sammandragningar med Twiggan också och i v30 låg jag med värkar en hel natt efter en skogspromenad i Sörskog. Simon låg och titta på Jönssonligan maraton och jag vred och vände på mig, pustade och stönade och försökte sova. Förstod nog inte riktigt hur allvarligt det kunde bli :)  så, hur som helst, jag förväntar mig inte att det ska bli mildare denna gång.

Tråkig mage i vecka 23+1

30årskalas.

I helgen var det dags för stor baluns på Hjortnäs Brygga. 

Vi var inbjudna på 30årsfest, Peo fyllde 30 och det skulle firas. Många från Fredriks jobb (ja Peos också så klart eftersom det jobbar på samma jobb) var där. 

Kvällen bjöd på riktigt fint väder, solen sken och det var vindstilla, riktigt mysigt. Jag va så klart nykter så jag höll ställningarna på gubbarna (Fredrik). Haha. Några öl, snoppmätartävling, husbåtsvisning och annat onödigt tjaffs senare så drog jag med mig gubben hem. Lagomt rund under fötterna hade han sagt att han älskade sin chefs fru och hennes poncho hon hade på sig, då kände jag att nu var de då dags att åka hem till Insjön.

Väl hemma så somnade gubben på soffan och där fick han då ligga. Jag ochagen bräddade ut oss i sängen vi. Dagen efter är ju som bekant inte så aktiv från Fredriks sida, han sov exakt hela dagen. Vid 21 då mamma kom med pizza så satte han sig upp och åt. För att sedan strax efter 22-nyheterna gå upp till sängen för att sova vidare. Ni kan ju Gissa hur rolig söndag jag hade.. Den var ju lugn och skön iaf.

Hur man mäter hur stort könsorgan man har. (Som man)

 Hjortnäs brygga. Bra snickeri.

Fredrik och Pål i djup diskussion ang belysningen efter bryggan som Pål installerat.

Söndag.

Siljan Runt 2014

Jag och mammas sambo Ingemar pratade lite löst om det i vintras att det skulle vara en kul grej att göra. Nästan som en sak man borde ha gjort när man bor här. Ingemar har gjort vändan sex gånger innan, detta skulle bli han sjunde. Han vill nu göra tio rundor, då får man ett spec.pris.

Hur som, en dag i april, ringer Ingemar mig och säger att han nu har en startplats i Siljan Runt, 12 Mil.

Helvete! Var det första som slog mig, jag var gravid i vecka elva då tror jag och ingen visste egentligen om att jag var gravid, allra mins Ingemar. Inte ens mamma visste. Två dagar senare hade även jag en startplats. Inte skulle jag svika Ingemar nu inte.

Paniken började infinna sig ganska omgående, inköp av cykel kom och nu fanns det verkligen ingen återvändo. Vi tränade på, cyklade några mil. Bl.a. Orsasjön runt, som är den kortaste delen du kan göra i Siljan Runt. De längsta jag cyklade var ca sju mil en och samma dag. Så vi var definitivt inte i form för nått 12mils lopp inte. Men men. Nog fan skulle vi runt.

Fredagen den 6e Juni packade jag in cykel, hjälm, cykelbyxor och diverse tillbehör i bilen och sedan för vi iväg till Ryssa. Jag och Ingemar hämtade ut våra startlappar på Solleröns idrottsplats strax efter kl 18 på fredagskvällen. Där och då blev allting verkligt.

Va fan har vi gett oss in på? 

Till kvällsmat käkade vi pizza. Bra uppladdning, sen skulle man försöka sova också? Jag och Fredrik la oss i husbilen. Tänkte att där skulle vi sova bra, ingen Ingemar som snarkar och en ordentlig säng. M

Jo tjäna. Lyckades somna efter kl 00. Sen började det regna, det smattra och lät så det gick inte att sova. Det enda jag kunde tänka på var att det måste sluta regna, inte fan ska vi behöva cykla i ösregn! Regnet tystnade efter ett tag och jag kunde somna, efter ett tag började det ljusna och fåglarna kvittrade. Omöjligt att sova då, tittade på klockan och den visade 03.45 - skjut mig! Hur fan ska jag orka med det här? Låg och vred och vände på mig, somnade tillslut och klockan ringde. 06.25.

06.30 var det frukost inne hos mamma. Ladda upp med ägg och smörgåsar, men jag hade knappt ro att äta. Jag var så nervös. 7.15 skulle vi åka från Ryssa, vi kommer inte iväg förrän 7.25. Lätt stressad kastar vi in cyklar och Ingemar i skåpbilens lastutrymme.

 

Fredrik körde, jag och mamma fram. Väl på Sollerön var vi minst sagt inte ensamma. Svårt att komma fram och klockan tickade. Hur som helst, så kom vi fram och med en 10-15 minuter kvar till start stod vi äntligen i startfållan. Runt omkring oss stod det bara hurtbullar, med riktiga racercyklar och bananer i fickorna.

Aja. Cykla ni, så cyklar vi.

Vi kom iväg och det gick smärtfritt och lätt de första 3,5 milen till Garsås. Sedan var det nerför till Ickholmen. I vikarbyn och ner till Rättvik var det lite uppför. Jag gick på de värsta ställena. Ut på r 70 och i utby började de ta emot. Lång seg uppförsbacke och solen började steka på. Tällberg ska vi inte ens prata om. Men vi tog oss upp till Dalecarlia och sedan var det bara nedför mer eller mindre till Sommarland där andra depåstoppet var. Nu var det "bara" fem mil kvar.

Efter leksandsbron stod pappa och Gun-Marie och hejade på. Ett snabbt stopp för att sedan cykla vidare på fornby. Det gick segt, riktigt segt för min de,. Väl framme i fornby där det var ännu ett snabbt stopp hade jag ont. Knäna, höften och svanskotan värkte. Jag ville ge upp, men djävulen inom mig gav sig inte. Jag skulle i mål. Sagt och gjort, de sista 3,5 milen gick på ren och skär vilja. Ont tamefan överallt och med krafter som började tryta så var vi nu på väg mot loppets värsta bit.. Uppför hela vägen, typ. Smått smått lutande sega vägar. Jag ville dö.

Att äntligen svänga höger ut mot Sollerön i Gesunda var så befriande, men framför oss hade vi ännu en lång och seg backe, den vi fruktat för mest. Den gick bättre än väntat, vi gick en bit och fick sedan sällskap av en trevlig kvinna från Södertälje som tyckte hon haft så trevligt på färden. Hon hade fått lov att stannat och tagit kort för hon tyckte det var så fin utsikt och atmosfär. 

Känslan av att komma i mål började krypa på en rejält och jag cyklade backen uppför i slutet och njöt av nedförslutet in mot mål där mamma och Fredrik skulle stå med champagne - trodde vi. Ingen i sikte när vi kom i mål. Vi parkerade våra cyklar och hämta våra fina dalahästar som trofé. Gick ut till målfållan och parkeringen och ser då skåpbilen sladda in på området... Haha!

Anja, det gör ingenting att dom missade vår målgång, men tråkigt att vi inte fick någon bild på det dock. Hur som, vi fick våran efterlängtade champagne och vi njöt av vad vi verkligen hade gjort. 

Vi hade cyklat Siljan Runt !!!

Uppdate

Ja nu är det väl dags för en uppdatering. Det var ett tag sedan sist.

Ni som följer mig på fb/insta vet vid det här laget att jag och Fredrik väntar bebis tills i höst. Det var väldigt osäkert och tvivelaktigt i början. Skulle det bli missfall igen?

Nu säger jag det de flesta tänker på, men säkert inte vågar fråga. JA det är Fredrik som är pappan. 110% säkert. Även ul bekräftat när bebis blev till. Finns inga som helst tvivel på det. För vet ni, man måste nämligen ligga med varann och det måste komma spermier för att ett barn ska bli till..

Så, nu var det sagt.

Det är nu lite mer än två år sedan vi gjorde abort. Jag blev gravid trotts Nuvaring. Aborten var bådas beslut och var ingen större sak, tills själva dagen då "det" skulle ut. Det var fruktansvärt, inte pga det beslutet vi gjorde utan kroppsligt. Det var fruktansvärt vad ont jag hade. Fick det vanliga smärtstillande som hjälpte bra gången innan, men det här var inte hanterbart. Värkarna, ja värkar! Kom och avlöste varandra  omvartannat, värre och värre. Jag mådde dåligt, blev svimmfärdig och mådde fruktansvärt illa. Det kändes som att kroppen höll på att slitas itu på mitten. Sköterskorna blev förvånade själv och sa att man "ska" inte ha så ont, och det bekräftade jag med erfarenheten sen innan, då det gick väldigt smidigt och lugnt till. Jag fick en morfinspruta i rumpan. Det värsta försvann men jag hade fortfarande ont. Tillslut fick vi åka hem. Jag blödde i sex veckor och under dem sex veckorna beslutade vi att aldrig göra om det igen. Jag slutade med Nuvaring helt, aldrig skyddat mig sedan dess.

Det tog 1 år och 3 månader innan vi blev med barn igen. Vilken lycka! Men lyckan blev kortvarig. Någon vecka senare fick vi missfall. Katastrof. Vilken ångest. Vetskapen att man medvetet genomgick en fruktansvärd abort ett år innan och nu gick det inte är fruktansvärd. Man kände sig så jävla dålig, värdelös och kränkt, ja, som om någon stod och hån skrattade åt mig.

Det blev en kris, en osynlig kris som ingen utav oss pratade om.... Resten vet ni redan.

Så, förstå mig och min förvåning när vi knappt hinner börja träffas igen efter uppbrottet och det visar sig att jag är med barn. Och F är pappa. Vågade man nu verkligen? Det var svårt att ta in och skräcken fanns ständigt och gör fortfarande kan jag tillägga. Även fast liten i magen sparkar och gör sig påmind dagarna långa, så törs jag inte riktigt tro på det. Tanken finns hela tiden att det här kommer skita sig. Jag vågar inte riktigt vara glad. Jag bli fascinerad och ser och känner gärna när liten sparkar och vrider och vänder sig i magen så hela magen skvalpar till, men inte så där lycklig, lycka.

Trodde att det berodde på att vi inte köpt någonting till bebis. Att den inte var "verklig".  Så vi köpte kläder och beställde även hem vagn. Kläderna är tvättade och vikta och barnvagnen står här. Men nä. Inte känns det bättre för det, snarare tvärtom. Jag har en olustig känsla av att liten inte kommer ligga kvar i magen tiden ut och det skrämmer mig lite.