Den ensamma sorgen.

I dag var och är en sådan dag då jag tänkt tillbaka.

Livet hade kunnat sett helt annorlunda ut, än vad det nu gör.

Jag ljuger om jag skulle säga att jag är glad över det som har hänt.

Självklart är jag inte det.

Vi hade kunnat varit mer än halvvägs i en graviditet nu, sista halvan kvar tills vår bebis. 

Tyvärr, verkligen tyvärr. Så valde vår bebis att inte vara med oss längre. Det är absolut det mest fruktansvärda jag varit med om.

Sån obeskrivlig känsla och upplevelse.

Livet hade garanterat sett helt annorlunda ut idag om detta aldrig hänt. Det är jag säker på.

Lyckan var så total och vi var så otroligt glada att det äntligen var vår tur.

Allt kom så perfekt, jag kunde inte ha gett F en bättre fördelsedsgpresent!

Vi var så otroligt lyckliga. Vilken underbar känsla det var.

Vi firade i flera dagar och svävade verkligen på moln.

Tiden gick och alla graviditetssyndrom kom, jag mådde illa, tappade aptiten, brösten ömmade.

Tills en dag. 

Jag kände det på mig direkt. Jag fick smärta i magen och svanken. Jag fattade direkt vad det handlade om men jag ville ändå inte tro på det.

Detta hände på en lördag. Jag skulle jobba hela dagen, kvällen och natten. F var hemma själv. 

Jag åkte från jobbet direkt, hem till F och direkt vidare in till Falun där dom konstaterade att det inte fanns något liv i magen...

Den känslan. Den tomheten. Det går inte att förklara med ord. Det går inte att beskriva. 

Det var en väldigt tyst bilresa hem. 

Allt blev bara tomt och oförståeligt.

Jag vill minnas att Forrest Gump visades på tv den kvällen. Vi såg slutet på filmen hemma och tårarna sprutade!

Maktlösheten och viljan att gå vidare fanns inte. 

Hur kunde det här hända oss? Varför just oss?

Följande dagarna var tomma och som i en dimma. Jag minns inget utav veckan efter. Jag minns knappt någonting efter det här...

Vi pratade om att försöka igen, men ingenting blev sig likt igen. Varför vet jag inte. Men jag önskar att vi hade pratat om det mer, sörjt och gråtit tillsammans.

Men när man samtidigt vet att många (egentligen) inte ens var glada över graviditeten så var det mycket svårt att söka tröst, så det var lika bra att hålla käften.

Jag hade mina vänner jag pratade med, men ingen från familjen. Varken min eller Fs.

Jag visste vad dom egentligen tyckte så jag ville inte få det upptryckt i ansiktet igen...

När jag veckor senare berättar för en familjemedlem vad vi gått igenom, får jag tillsvar "ja, det var ju tur att det blev så".

Eller när jag från första början berättar att jag är gravid (för en annan familjemedlem) och får svaret "är det verkligen så smart?".

Är det då så konstigt att man blir krossad och sluter sig för omvärlden?

Vi hade verkligen allt där och då. Vi kunde blivit en fin familj tillsammans. Jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden. 

Denna höst har varit den jobbigaste på otroligt länge, på åratal.

Jag har en ängel där uppe. Vår ängel. Ikväll tänker jag sörja, gråta och sakna tills jag går itu. Jag önskar inget hellre än att det lilla liv som växte inom mig fortfarande var kvar och var en frisk liten krabat.

Mamma saknar dig och jag vet att din pappa gör det också.

Älskade lilla liv, du fattas oss <3